Att vänta barn
Hej!
Jag har precis fått reda på att jag väntar mitt första barn, och jag är såklart överlycklig. Samtidigt finns det en oro inom mig, jag oroar mig för allt. Om jag mår dåligt, om jag inte mår dåligt, om jag har ont i magen ja allt blir till en oro. Hur kände du när du väntade dina fina tvillingar? Finns det något som gör det lättare?
Först och främst, STORT SUPERGRATTIS TILL DITT LILLA FRÖ! Jag verkligen ÄLSKAR att få följa er och era graviditeter och stöttar och svarar på allt jag kan. Jag är lite avundsjuk på alla som väntar sitt första barn, ni förstår inte vilken häftig och magisk resa ni har framför er.
Angående oron så förstår jag dig, och det tror jag alla gör. Från dagen jag plussade så har det alltid funnits en oro, och det gör det fortfarande. Jag tror att det är en del av att vara förälder. Men här kommer mina tips som jag önskar någon sagt till mig när jag var gravid.
Det jag rekommenderar ALLA att göra är att se till att ni får en barnmorska som ni känner att ni kan lita på, henne eller honom ska ni fråga om ALLT.
Det du absolut inte ska göra är att googla, om du googlar någonting så läs endast informationen på 1177. Familjeliv och alla andra sidor är helt förbjudna, där kan det om du har ont i tån betyda att du har en utomjording i magen. Onödig oro!
När det börjar gå så långt att du känner barnet i magen och hur den rör sig så om det på något sätt skulle skilja sig från hur det brukar vara, så åk och kontrollera! Man känner sig superfjantig jag vet, men hellre en gång för mycket och barnmorskorna/läkarna blir aldrig någonsin sur för att du kommer in. Redan här är det du som känner ditt barn bäst.
Våga stå på dig! Känner du att det är något som inte stämmer så våga stå på dig. Det här önskar jag att jag hade gjort när jag var in på förlossningen söndagen innan trollen kom (de kom på torsdagen). Jag var in för jag tyckte att mina "flytningar" var konstiga, de var i princip bara blött i trosan och inga flytningar som syntes. Men när barnmorskorna kollade så sipprade de inge vatten.
När vattnet väl gick några dagar senare så visade det sig att även då kunde de inte få fram något vatten (de ruckar lite med ett instrument). Men då var jag ju hundra på att det var vattnet som gick, det var ju inte lite vatten direkt. Och när de kollade med ett ultraljud så såg de att Leias vatten hade gått, men även att hon låg så djupt ner så hennes huvud var ivägen för att det skulle kunna få ut något vatten med instrumentet. Förmodligen har det även varit så sen söndagen, dels är det inge bra för att det kan komma in infektioner till barnet, sen så hade de redan då kunnat ge mig kortisonsprutor för att skynda på lungorna vilket hade gjort det mycket lättare för Leia och Mattis de första dagarna i livet.
SÅ VÅGA STÅ PÅ DIG!
Men mitt i all oro, så försök att njuta! Jag trivdes verkligen som gravis (det behöver man inte göra och det är inget fel med det), men kan verkligen sakna sparkarna och att känna händer och fötter runt om i hela magen.
Oro är nyttigt, men bara i viss mängd!