Mina älskade små snart tvååringar

Jag och Hampus satt nyss och pratade, pratade om hur två år har gått så fort. Att minnena från förlossningen ch sjukhustiden känns som om det vore igår. Samtidigt som det känns som en livstid sen det bara var jag och Hampus. Hur det idag är så självklart med Leia och Mattis i våra liv, och hur vi varje dag hittar på nya saker och utvecklas tillsammans med dem. Vad gjorde vi förut?
 
Imorgon har det alltså gått ett år till sen vi vaknade av att vattnet gick, som vi i chock fick våra barn till världen 10 veckor för tidigt. Trots allt som känns tungt och jobbigt med sjukhustiden så är själva förlossningen någonting som jag minns med lycka, jag tycker fortfarande det blev världens bästa förlossning. Pirret när vi rullades ner i operationssalen, fnisset när Hampus fick på sig operationskläder och tårarna som sprutade okontrollerat när vi för första gången hörde våra barn skrika.
 
Förra födelsedagen!
 
På ett år har det hänt så otroligt mycket! Förra året så var det två stycken troll hemma som ville upp och gå, men som inte fått till det själv. Enligt mig en riktigt jobbig period då de inte alls var nöjda på golvet, utan skulle bara hålla i händerna för att gå upp och gå, att då vara ensam föräldraledig gjorde ofta att man kände sig otillräcklig. Men sen löste det sig när Mattis började traska på själv, och någon månad senare så var det Leias tur. Nu hoppar, dansar, snurrar och springer de genom hela dagarna. Vi får verkligen hänga med på roliga äventyr och lekar här hemma.
Att hålla i två små älsklingar som försökte lära sig gå var inte det lättaste!
 
De första orden har börjat ploppa fram, och även om inte orden är på plats så pratar ni med oss hela dagarna. Ni berättar spännande saker, saker som varit roliga eller kanske lite jobbiga. Vi har varit på vår första utlandssemester tillsammans, och jag lovar att jag ska försöka visa er så mycket jag kan av världen. Lyckan i era ögon över att få bada varje dag, äta glass och leka i solen värmde mitt hjärta.
Semesterfirarna på Mallis!
 
Mitt i det här året så har vi också vågat lämna ifrån oss barnen för att samla energi till oss, till Jennie-Lie och Hampus. Vi har testats genom sömnbrist, hungernöd och sjukdomar, en sak som är säker är att jag älskar min Hampus. Och tid tillsammans ÄR viktigt för oss mitt i vardagskaoset som rullar på hemma. 
Älskar den här mannen precis så töntigt mycket som jag ser ut att göra på den här bilden!
 
Men framför allt har det här året visat mig hur mycket kärlek som faktiskt ryms i deras små kroppar. När de kommer och kryper upp i famnen och bara vill vara nära. När någon annan är ledsen och de är där och tröstar och kramar. Eller när man efter en dag på jobbet blir omkull vält av kramar och pussar på förskolan. Ja jag har inte mött någon innan mina barn som har visat mig hur ren kärleken kan vara. Det finns inte en gnutta ont i dessa själar, och jag ser det som våran uppgift att behålla det så.
 
Tacksam över att få vakna upp med mina kärlekar varje morgon.
 
Nu ska jag ta och krypa ner mellan er i sängen, snusa er i håret och ligga nära nära. För om åren går så här fort så är snart de dagarna förbi. Så jag njuter, varje dag, varje sekund, varje äventyr fastnar i mitt hjärta, jag älskar er!
 
#1 / / Anonym:

Är ni fortfarande nöjda med vagnen?😄 Sover dom bra fast man inte kan höja fotstödet?

#2 / / Anonym:

Är ni fortfarande nöjda med vagnen?😄 Sover dom bra fast man inte kan höja fotstödet?