Mina älskade prematurbarn
Nu är det sista dagen innan våra underbara små troll blir ett helt år, och det finns något som jag inte skrivit om sen vi kom hem från sjukhuset. Nämligen hur det är att få prematurbarn. Leia och Mattis föddes i vecka 30+3 och vägde 1529 respektive 1600g. Den enkla anledningen till att jag inte skrivit om det är för att det är en tid med så mycket känslor som jag inte har orkat tagit tag i. Men jag vet att det är några av er som väntar tvillingar, eller av någon annan anledning vet att det finns en chans att ni kommer få barn förtidigt kanske är det till och med någon som bor på neo just nu?
En liten Leia bara några timmar gammal, 1529g och 40 cm lång.
En liten Mattis, 1600g och 41cm lång.
Först lite fakta:
Med prematurabarn menas alla barn som födds innan fullgången graviditetsvecka 37. Sen finns det tre olika grader, extremprematur (mindre än 28veckor), mycket prematur (28-31 veckor) och mindre prematur (32-37 veckor). Våra barn föddes alltså mycket prematur och bland annat lungorna var inte helt färdig utvecklade. Hade de stannat inne två veckor till så hade lungorna och andningen varit mer redo.
Min historia:
Varför mitt vatten gick, och att förlossningen satte igång så tidigt finns det inget säkert svar på. Läkarna menar dels på att det kan varit kroppen som trodde det var dags, tillsammans vägde tvillingarna som en fullgången enling. Kanske kan det vara så att min kropp kände på sig att både Leia och Mattis hade infektioner i kroppen. Jag tycker det känns jobbigt att inte veta exakt varför det hände, och om det skulle kunna hända om jag blir gravid igen, inget av det kan läkarna ge mig svar på.
De finns de som säger "Ja men var glad att du slapp gå längre, du fick ju inte så mycket bristningar, du behövde inte ligga sängliggandes", men tro mig när jag säger att jag skulle aldrig önska någon att man får barn så tidigt. Varför?
När andra människor fick upp sitt barn på bröstet och glädjas över ett nytt liv, så försvann våra ut till läkare och sen ner i kuvöser, vissa stunder visste vi inte ens om vi hade några barn.
När andra fick åka hem med sina bebisar till ett hem som de gjort iordning, drömt om hur de skulle ligga i sängarna och längtat, så fick vi sitta i en sjukhussal och beställa hem möbler som vi sen var tvungna att få hjälp att hämta, skruva ihop och bädda.
När andra kunde börja njuta av promenader med barnvagnen, så fick vi kanske, om vi hade tur, flytta in i samma rum som våra barn.
När andra var lite oroliga för deras älsklingar var lite snorig i näsan, så satt vi och hade hjärtat i halsen över att våra bebisar slutade andas.
Leias första tid blev inte på mitt eller Hampus bröst, det blev uppspänd med ett gäng läkare på en värmebädd.
Jag hade velat ha bebisbubblan som alla andra får, vår bubbla blev en sjukhusbubbla istället. I den här bubblan så kändes det som att varje dygn var en evighet, för varje dygn så väntade nya tester, ultraljud, provtagningar som visade på om våra barn blev bättre eller sämre. Och i vår bubbla räknades allt, sekunder, gram allt kunde vara skillnaden mellan att vi skulle få hem våra barn vid liv.
Jag har hållt i både Leia och Mattis när de dippat (med dippat menas att barnen slutar att andas och tappar syresättning), när de dippat så mycket att de blivit blå om läpparna och sjuksköterskor och läkare fått skaka dem till liv. Jag har stått på sidan när larmen piper och ingen vet vad som händer, mer än att det är något som är fel, hemskt fel. Jag har fått förbereda mig på att se Mattis i respirator och eventuellt behöva flygas till ett annat sjukhus. Jag som prematurmamma har fått gå igenom sånt som många mammor (och pappor) förhoppningsvis inte går igenom på en livstid med sitt barn. Allt inom loppet av några veckor.
Men jag har även fått se mirakel, första gången jag fick se deras små fötter innan de försvann från operationssalen, första gången de fick ligga mot mitt bröst, när de sen fick krypa ner i samma säng. Hur de på bara något dygn lyckats hämta sig från lungkollapser, infektioner och hjärnblödningar. Dessa små varelserna som ändå har så mycket energi och livsvilja, så de kämpar, så mycket de bara kan.
Första gången jag fick se mina barn utan masker, 4 dagar gamla. Leia på översta bilden och Mattis på nedersta.
Så nej, jag hade mer än gärna fått mer bristningar på magen, legat sängliggandes i några veckor eller haft andra krämpor om de bara hade stannat kvar inne några veckor till.
Många gånger så var jag arg på mig själv, vad var det för fel på mig? Varför ville min kropp inte ta hand om de finaste jag hade? Jag hade ju ställt in mig på att bli en supermamma, men vilken supermamma skulle göra så här mot sina barn?
Idag så inser jag att jag blev en supermamma just där och då, vi fick ofta beröm från sjuksköterskorna för att vi hade tvillingarna så ofta hud mot hud. Vi gjorde ett schema som vi följde varje dag för att se till att tvillingarna fick sitta uppe med oss så mycket som det bara gick, men också för att se till att vi fick i oss mat och vila. För rätt som det var så hände det något akut, och vi var tvugna att vara på topp. Vare sig det var mitt på dagen eller mitt i natten. Det är en supermamma, och så ska jag fortsätta vara, jag ska alltid finnas där, redo, när mina barn behöver mig.
Kanske är ni några som kan relatera till det jag skriver, eller har helt andra upplevelser? Berätta gärna!
MINA ÄLSKADE PREMATURBARN!
Hej! Vilka två underbara barn ni har och dessa två barn har två underbara föräldrar. Ibland kan det vara bra att i förväg inte veta vad man kommer att kastas in i. Ni har klarat detta med bravur och det kommer ni göra i fortsättningen också. Min bror har också fått prematur tvillingar så jag har upplevt detta vid sidan om dem. De vägde ca 1200 och 1500 gram när de föddes. I början var det mycket upp och ner med barnen av både det ena och andra slaget men allt har gått bra och de är nu tre år och mår alldeles utmärkt. Ha det så bra och fira era två juveler ordentligt på deras födelsedag. Kram