Jennie-Lie

Det här är ett inlägg jag aldrig någonsin trott mig behöva skriva, ett inlägg som ingen borde behöva skriva. Ett inlägg jag behövt flera kvällar på mig för att skriva. Jag har skrivit och suddat, skrivit och suddat, det är min egen terapi. Men nu kommer ett inlägg, och jag hoppas ni visar min familj och andra närstående respekt och kärlek.

 

I juni i år skulle vi ha varit på min lillasysters bröllop, det ställdes in då hennes fästman Joakim inte kände att han orkade med ett bröllop just nu. I mitten av september ska vi istället på hans begravning. Den 19 augusti tog han sitt liv. Jag hade inte tänkt skriva någonting här på bloggen, men jag vet att Joakim var öppen med hur han mådde och ville sprida kunskap kring självmord. Så trots att tårarna rinner och jag helst bara vill stänga ner datorn just nu så gör jag det för din skull Joakim.

 

Vi i familjen gör så gott vi kan för att hitta ett sätt att läka och kunna leva vidare. Men det är svårt, hela tiden dyker det upp situationer, tankar och minnen som gör att det brister. Först tänkte jag skriva att han valde att ta sitt liv, men ingen väljer att ta sitt liv. Det är en hemsk sjukdom och depression som tog Joakims liv, för han skulle aldrig gjort det själv.

 

Det gör fysiskt ont i kroppen ibland, det känns som bröstkorgen väger flera ton och paniken kommer smygandes. Som mamma så tänker jag ofta på Leia och Mattis, jag vill aldrig att de ska behöva uppleva något liknande. Jag vill skydda dem från sorg överhuvudtaget. Men det kommer jag inte kunna göra. 

Faktum är att risken att jag ska förlora Mattis i ett självmord är nästan dubbelt så stor som om han skulle få en tumör. Är inte det sjukt? Att staten är väl medveten om statistiken, men fortsätter dra in pengar från psykologiska vården gör mig så ledsen.