Jennie-Lie

Ni kanske kommer ihåg mitt andra inlägg kring tankar om amning, innan tvillingarna var födda, ni hittar det här. Nu kommer hela berättelsen om hur det har funkat för oss, med prematurbarn och tvillingar fram tills idag. Det här är en hel berättelse för sig, så den kommer bli lite uppdelad. Första delen kommer handla om min resa till att få igång mjölkproduktionen.

 

Dagen efter tvillingarna var födda så var det dags för mig att pumpa för första gången. Eftersom det kan vara svårare att få igång mjöljproduktionen när man får prematurabarn (brösten har inte hunnit igång av sig själva) så fanns det ett speciellt prematurprogram som tog 15 min. Det här skulle jag göra var tredje timme, strikt! Sköterskan berättade om fördelarna med att dubbelpumpa, och jag var inte sen på den idén. Annars skulle jag ju behöva sitta 30 minuter! Nej fram med tuttarna och in med dem i trattarna, AAJ! Det gjorde så ont, som att någon slet, bet och brände mina bröstvårtor. Sköterskan tyckte att jag kanske kunde vrida upp styrkan lite, men där sa jag bara NEJ! Förutom att det fysiskt gjorde ont, så kändes det även psykiskt. Jag kände mig helt ärligt som en kossa som skulle bli mjölkad. Jag var påväg att ge upp inom loppet av ett dygn, men räddning blev Mattis. Mattis hade haft det kämpigt med lungor, tarmar och spydde upp den mesta maten han fått (till en början så får de donerad bröstmjölk). Men när han började få min mat, de få dropparna som kom, så fick han behålla maten och även syressättningen blev bättre. Då hade jag helt enkelt inget val, Mattis behövde min mjölk!

 

De första två dagarna så kom det några få droppar varje gång, och jag väntade på att mjölken skulle "rinna till". Jag hade en bild av att det helt plötsligt skulle komma hur mycket mjölk som helst när det rann till. Mina vänner låt mig berätta att så blev det inte. Tredje natten på sjukhuset (ja även på natten skulle det pumpas), så vaknade jag för att pumpa. Jag satte mig upp i sängen och kände hur hela jag var alldeles blöt, förstod ingenting! När jag satt och pumpade sen så började jag hacka tänder och frysa något brutalt mycket. Tänkte bara att det vart så eftersom jag var så varm när jag klev upp. Gick och la mig och vaknade någon timme senare av att jag igen låg och hackade tänder och frös. Då gick det upp för mig att jag måste ha feber och frossa, förmodligen på grund av mjölken. "YES" tänkte jag, nästa gång jag pumpar så kommer det bara flöda mjölk ner i flaskorna. Klev upp, tog två alvedon väckte Hampus och bad han tränga ner sig i min säng för att värma mig, sen somnade jag om. 

 

Nästa pumpning kom, gissa om jag blev besviken när det endast ökade lite mer. Kände mig så lurad! Här har jag legat och mått dåligt halva natten, och så händer det nästan ingenting. Och de här jättebrösten som alla pratar om att man ska få samtidigt som mjölken rinner till kunde jag inte heller se något spår utav. Kanske finns det fler därute som upplevt samma som mig, och om ni snart ska ha barn så säger jag bara oroa dig inte, alla kroppar fungerar olika även när det kommer till mjölken. Kände mig själv ganska pressad av att måsta pumpa, och de få dropparna som kom på 15 minuter. Men tillslut började det komma ordentligt med mjölk. Det skedde inte över en natt, utan stegvis blev det mer och mer mjölk vid varje pumpning och även jättebrösten tog och dök upp några dagar senare.